I eftermiddag har vi haft ett mindre seminarium kring missbruksfrågor, arrangerat av Allianspartierna. Vi har där diskuterat en bredd av frågor som rör missbruk och förebyggande av missbruk. Det var väldigt spännande att höra företrädare för Föräldrar mot narkotika berätta om sina upplevelser och sitt engagemang. De framförde önskemål på utveckling av verksamheterna som jag känner är väldigt angelägna:
- Vården måste vara mer på tårna. Står det en narkoman i dörren och säger jag behöver hjälp och vill bli av med giftet. Då får inte svaret vara - det finns ingen plats - du får vänta kanske tre månader. Så sker idag!
- Tillgängligheten måste vara bättre man kan inte ha en vårdverksamhet som har telefontid 8-10 för narkomaner.... det är inte riktigt deras tid på dygnet som det uttrycktes.
- Utveckla boendestödet och använde det än mer i behandlingen av en missbrukare.
-Höj kompetensen och kunskap om missbruksbeteende.
- Bemötandet i vården måste bli bättre och framförallt för denna grupp som är mest utsatt.
Men det fanns en fråga som slog mig hårdare än någon annan och det är vårt moraliserande och vilka konsekvenser det får. Vi hjälper idag många att avgiftas och sedan förutsätter vi från politik och allmänhet att när det är gjort så vill och kan denna människa sluta med sitt missbruk. Det är inte alls självklart, för det är inte säkert att man är motiverad för detta. Missbruket lever trots avgiftning kvar som den sjukdom det är hos den drabbade. Men det faktum att någon avgiftas, kommer bort från gatorna en period, får mat osv innebär att hans eller hennes chans att överleva och komma till ett läge där man är motiverad ökar genom insatsen. Därför måste vi sluta se dessa förlopp som misslyckanden, de är ett litet steg på en lång vandring mot förhoppningsvis ett eget motiv för att ta sig ur missbruket.
Det fanns många viktiga saker som sades i eftermiddag och det kommer påverka ställningstagande framöver.
Kortare antibiotikakur biter på bakterier i blodet
6 timmar sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar