Idag skriver Niklas Ekdal på DN debatt om den retorik som inlett valrörelsen, likadant gör Magnus Andersson. Jag tycker att Ekdal har rätt i att det tonläge, men framförallt de retoriska perspektiv som använts i de inledande valdiskussionerna riskerar leda till att väljarna tröttnar och struntar i att delta i valdiskussionerna och i mindre grad rösta. Båda sidor i debatten har ett ansvar för detta.
När Alliansen vann valet 2006 var det på en retorik och med ett perspektiv som handlade om hur Sverige inte ska vara och hur Sverige borde bli. Den argumentationen saknar jag idag! Jag lyssnade igår till debatt mellan Östros och Borg. Det var inte kul, ingen av dem hade något perspektiv som engagerade och i brist på det tog man till de värsta retoriska klyschorna man kunde komma på.
Tänk om man istället utgått från väljarnas perspektiv och vardag, om det handlat om hur slår det för en arbetslös ungdom, hjälper detta eller stjälper det möjligheten att komma in på arbetsmarkanden? Istället var det skattechock och kostnadsklubba, och orättvist som haglade i luften.
Jag tror att vi från Allianspartierna nu måste rekonstruera berättelsen om vad vi vill göra för ett bättre Sverige. Det måste handla om större möjlighet för varje människa att råda över sitt liv, större möjligheter att förverkliga sin livsdröm under trygga förhållanden.Bättre möjligheter att oavsett var man bor i landet ha en god välfärd och att vi tror på ett hållbart och teknikvänlig samhället, t ex att vi gillar bilar men inte deras avgaser, vi tror på innovationer och dynamik som skapar nya lösningar men som också gör människor förmögna. Ett tryggt Sverige som upplevs jämlikt och rättvist, men som accepterar olikheter och skillnader beroende på människors livsval.
Ja jag kan fortsätta en bit till -Alliansen och Centerpartiet har en annan berättelse där skatteförändringar inte är målet utan ett verktyg, just nu låter det i bland som det är målet då tappar vi perspektiven!
BT-nätverket flaggar för risker med inträdesprov
41 minuter sedan
1 kommentar:
Hej! Under Olof Johanssons tid som centerledare var partiet oberoende och befriat från blockpolitik. Sen tog cuffarna och Maud över, där sällskapet blev viktigare än övertygelsen. Jag lämnade centern 2005 för att jag till slut inte stod ut med all intern falsk ryktesspridning kring: ekonomiska problem, psykiska problem, alkoholproblem och sex-vanor.
Skicka en kommentar