Vad skapar bäst förutsättningar för att förbättra patientsäkerheten, det är en fråga som jagat svensk sjukvård länge. Sjukvården består inte i grunden av enskilda människor som gör insatser utan det är sammanhängande processer när den fungerar bra. Men det sker misstag, ska man då inte kunna leta reda på vem som gjort fel och låta han eller hon ta ansvar för detta? Jag tror det är feltänkt, därför med ett repressivt perspektiv så kommer inte avvikelser att rapporteras, misstag kommer att döljas och man kommer att fortsätta leta syndabockar i vården, dvs man skapar inte en miljö av lärande och förbättringar som behövs för att säkerställa en allt mer patientsäker vård. Det är lärande vården behöver inte att någon blir utpekad som ansvarig för ett misstag.
I den utredningen som presenterades om patientsäkerheten för ett knappt år sedan var just detta perspektivet att man vill byta fokus från den enskilde vårdanställde till vårdgivaren ( ytterst landstinget) och därmed få ett fokus på lärande. Det betyder då att man kommer sluta leta efter enskilda fel och man kommer att fokusera på att finna process eller systemfelen. I en ledarkommentar i SvD
är man upprörd över detta och håller kvar vid det repressiva perspektivet, och skriver lite ironiskt begås det inte tjänstefel i vården eller... Sanningen är ju att det görs det säkert men de vanligaste misstagen beror på en kedja av händelser där flera är inblandade och för patientsäkerheten är det viktigare att felen i kedjan blir rättade än att finna den som kanske gjorde mest fel. Därför hoppas jag verkligen att regeringen i den kommande propositionen håller fast vid lärande och förbättringsperspektivet och inte faller för den primitiva idéen om repression som SvD argumenterar för.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Gullan tycker det ena inte utesluter det andra. Det är klart att vården ska arbeta med att komma åt systemfel och brister i rutiner m.m. Det är ytterst viktigt att vårdgivarna tar sitt ansvar för att organisera vården på ett säkert sätt med tillräckliga resurser. Det utesluter dock inte att vården också behöver lära sig av enskilda felgrepp. Det kommer att bli otryggare för patienterna om personalen inte har ett individuellt yrkesansvar som har någon reell betydelse. Läs mra i min blogg. totalstyrelsen.blogspot.com
Det är naivt och en grov förenkling att tro att alla fel som sker inträffar inom vården hittar sin förklaring i ”systemet”. Det är dock naturligtvis så att utredningar av felbehandlingar måste syfta till att identifiera systemfel. Men i de fall då det personliga ansvaret faktiskt brustit så är det viktigt att även sådana fel fångas upp. Dessutom måste patienten (och anhöriga) kunna få rätt.
Redan idag har vi ett system som saknar konsekvenser för den vårdpersonal som fälls för att brustit i sin tjänsteutövning. Disciplinpåföljderna erinran och varning är en markering som tydliggör allvaret men inget mer. I t.ex. Danmark (som i patientsäkerhetsutredningen lyfts fram som det icke-repressiva exemplet, sic!), annonseras fälld personal med namn titel ort och personnummer under flera års tid av de organisationer som motsvaras av Socialstyrelsen och Ansvarsnämnden.
Några bisarra konsekvenser av utredningen, som skall stärka patientens ställning (!), är att mediernas möjlighet till granskning av vården begränsas, Socialstyrelsen tar över allt ansvar, HSAN läggs ned, alla felbehandlingar utreds under sekretess i slutna rum med fokus på "systemperspektivet" där inga som sagt skall kunna varnas, inga beslut överklagas. Tankarna går osökt till George Orwells bok 1984, ”war is peace” …
Jag förstår inte var denna längtan att få rätt kommer ifrån - för vad är rätt i vården? Vården bygger alltid på att ett antal människor samverkar och det är i de allra flesta fall tveksamt om man kan klarlägga vem som gjort fel. Priset för denna jakt är att man får svårare att få rapporterat när brister uppstår därför att man är rädd för att bli indragen i något. Det leder till att vi aldrig kan nå den nivå på patientsäkerhet som kan krävas och strävas efter. För mig är det viktigare med en lärande organisation som hella tiden förbättras än möjligheten att i enstaka fall kunna döma en enskild för tjänstefel.
Att det finns en motsättning mellan personligt ansvar och patientsäkerhet är ett mantra som upprepats under lång tid av Läkarförbundet och Socialstyrelsen, så länge att det blivit en sanning.
Behovet av en systemsyn håller jag helt med om. Men argumenten för att helt avskaffa disciplinpåföljder för vårdpersonal (samtidigt som djurhälsopersonal får ett utökat ansvar) är faktiskt mycket bräckliga och bygger på felaktiga fakta och resonemang. I den internationella litteraturen betonas istället vikten av en balans mellan personligt ansvar och systemfokus.
Tyvärr är det nog så att utredningens resultat har en stark förklaring i att vårdorganisationerna fått ett stort utrymme.
Skicka en kommentar