MP sådana vänner behöver inte socialdemokratin några fiender...

I senaste numret av Fokus intervjuas Maria Wetterstrand och hon uttalar sig då bl a om de maktpolitiska ambitioner hon och MP har. Det är intressant att hon är så tydlig - MP vill bryta det hon kallar Socialdemokraternas maktmonopol. Det är något som jag som centerpartist tycker är oerhört bra. Ambitionen att bryta s- monopolet har varit ett viktigt skäl för mig när jag förordat att mitt parti inte skall göra maktuppgörelser med socialdemokratin utan arbeta i Alliansen. Sverige behöver bryta den sossifiering av värderingar och samhällsföreställningar som fortfarande dominerar det politiska samtalet. Vi ser det som på så många områden, senast i debatten om skatterna och jobbskatteavdraget där S argumentet slår igenom om att man tar statens pengar.... när det istället är medborgarnas pengar vi tar en mindre andel av. Eller debatten om RUT och ROT där dels service jobb inte är fina nog att ges skatteavdrag för men rejäla byggarbetar insatser är ok att ge skatteavdrag för.

Men Wetterstrands argumentation visar på en helt annan strategi än den vi i Centerpartiet valt för att ändra maktförhållandena i vägen och följer den klassiska devisen " if you can´t beat them - join them". Men med den skillnaden att inifrån samarbetet medvetet försöka underminera den andra parten. Jag kan bara önska Miljöpartiet lycka till i den ansatsen för i längden kan det gynna både ett öppnare politiskt klimat i Sverige och större möjligheter för Allianspartierna att leda landet framåt. Dock förstår jag den oro som Peter Akinder ger uttryck för i sin ledare i Östran idag och som jag snott rubriken ifrån - nästan... Även om han inte skriver det direkt  så är hans slutsats att Mona Sahlin och socialdemokraterna när en Ulv vid sin barm och han undrar när ska någon våga säga sanningen....?
Det kanske är så att Mona Sahlin har samma ambition som Wetterstrand och MP, dvs hon vill göra socialdemokraterna mer till ett vanligt parti och inte ett lika maktfokuserat parti. Med den utgångspunkten blir legitimerandet av både V och MP fullt begripligt. Detta verkar ju dessutom de socialdemokratiska väljarna förstått om man får tro DN från i helgen där förtroendesiffrorna för Mona Sahlin som ledare är fortsatt katastrofalt dåliga. För det kanske är så att man misstror en ledare som abdikerar och låter Miljöpartiet och Vänsterpartiet härja fritt och anpassar sig efter deras nycker och påhitt.

Jag förstår att Peter Akinder är orolig för sitt parti - särskilt som han i vanliga fall brukar hylla det gamla goda maktpartiet, det som nu Sahlin och Wetterstrand med gemensamma tag underminerar!