Jag hade på förmiddagen idag nöjet att besöka Onkologidagarna som arrangerats i Kalmar under veckan. På programmet stog diskussioner kring framväxten av den nationella cancerstrategin och och olika delar av denna. Det jag förvånas över är att så många, såsom Ylva Johansson (s), företrädare för Cancerfonden och professionen runt om i landet tilltror staten så mycket. Det finns orimliga skillnader inom många områden av hälso-sjukvården och det måste vi bekämpa. Men slutsatsen att det kan avhjälpas med nationella beslut i riksdag och olika myndigheter är så överdrivet naivt att det är obegripligt.
Om man tittar på ett antal områden som staten idag styr, så kan det konstateras att vägstandarden ser väldigt olika ut i olika delar av landet, rättstillämpningen inom olika områden när det gäller administrativ beslut ser olika ut, inte heller inom skolan där staten styr väldigt mycket med lag och förordning ser det lika ut...
Man gör det alldeles för enkelt för sig när man säger att det saknas nationella beslut och att det skulle lösa olikheterna. Det är inte korrekt! Dessutom är det så att ett ovist användande av statlig styrning skulle kunna leda till att den dynamik som finns i svensk sjukvård och som gör att den när det gäller behandlingsresultat är bland de bästa i världen går förlorad. Dynamiken förutsätter både en professionell och politisk diskussion om vad som är rätt lösningar och att man prövar sig fram. Om det var så att denna dynamik ledde till att det blir sämre skulle vi brutit den, men allt talar för att den leder till ständig utveckling. Därför är frågan för mig hur får vi en ännu bättre kvalitetsdynamik inom cancervården så att den blir än mer i framkant och på lika hög nivå i hela landet. Svaret är inte så enkelt som mer av nationella beslut!
Inlägg
Kortare antibiotikakur biter på bakterier i blodet
15 timmar sedan
1 kommentar:
Jag antar att du har din blogg för att du ska kunna marknadsföra dina åsikter och att ge möjlighet till debatt. Jag lämnade en sen kommentar till ditt inlägg "En bra dag för patienterna". Frågan om patientsäkerhet och ansvar inom sjukvården är oerhört viktig. Jag anser att du har skrämmande och direkt farliga åsikter. Läs Dagens Nyheter 25 mars så ser du att det är samma brister i psykiatrins förmåga att förhindra självmord som det var 2007. Trots Lex Maria-granskning av 990 anmälda självmord. I det fallet har alltså den lärande organisationen "psykvård i Sverige" inte lärt sig något överhuvudtaget. Vad tror du det beror på? Jag kräver att du reagerar på mitt inlägg så att vi kan debattera denna allvarliga fråga. För säkerhets skull upprepar jag mitt tidigare inlägg:
"Du har i sanning skrämmande åsikter! "Höjdpunkten" kom i en kommentar den 25 januari i samband med ett tidigare inlägg. Du skiver om lärande organisationer och att du inte förstår var denna längtan att få rätt i vården kommer ifrån. Jag tror att du umgåtts alltför länge i dina läkarkretsar. Verkligheten är ofta helt olik den som hörs på möten och konferenser. Varje person med någorlunda sunt förnuft inser att det finns dåliga och bra verksamheter-organisationer inom vården likaväl som det finns bra och dålig personal. Jag kan berätta för dig att min yngsta dotter inte finns längre. Orsaken är att en inkompetent överläkare gav henne permission 2½ dygn efter hon lades in i en mycket svår depression och med självmordsförsök 5 dygn innan. Hon var inlagd på Psykiatri Sydväst i Huddinge och hon hoppade från Västerbron. Det är mycket lätt att göra en bedömning; överläkaren bröt mot alla upptänkliga rutiner och genom det vållade hon min dotters död. Därefter har hela organisationen uppträtt som en bastion av förnekelse och fräck nonchalans. Ingen har gjort något fel överhuvudtaget. När vi pratar med vänner och bekanta hör vi liknande historier även om konsekvenserna inte blivit så katastrofala. I själva verket är det ju välkänt att stora delar av vården har en helt annan kultur än lärande organisationer. Tänk bara på den missriktade kollegialiteten. Det finns många som vittnar om det. Jag kan berätta för dig att vi naturligtvis längar efter rättvisa. Rättvisa, ansvar och straff är ju en grundsten i varje civiliserat samhälle. Jag vill att du snarast tänker efter och omprövar dina extremistiska åsikter. Om du inte gör det ska du akta dig väldigt noga för att möta en väljare med liknande erfarenheter som mina öga mot öga. Eller hur skulle du reagera om ditt barn blev överkörd av vårdslös bilist. Skulle du vara nöjd med att han ringde upp dig och nonchalant ruskade på sig lite samtidigt som han berättade att det var bra att lärt sig hur han ska köra i fortsättningen. Eller du kanske tycker att vårdpersonal får bete sig hur som helst utan ansvar eller straff. Slutligen upprepar jag min gissning att du låtit dig påverkas alltför mycket av läkarkåren som du givetvis träffar dagligen".
Skicka en kommentar