Inga garantier?

Det är inne att idag diskuterar förekomsten av garantier i välfärden. I en debattartikel i Sydsvenskan diskuterar en doktor förekomsten av olika garantier i vården. Och han ondgörs sig över dessa och dess konsekvenser.  När jag läser debattartikeln slås jag av det starka produktionsperspektiv som han har, det är inte patienternas perspektiv som lyfts fram utan det är att vi i vården gör alltid allt det bästa för patienterna och vi vet hur det ska göras. Men det är just därför vårdgarantier och annat behövs!!

Barometern har en intressant ledare idag. Ledarskribenten är irriterad över att partier och politiker numera vill förstärka utspel genom att kalla dem garantier. Poängen är att om vissa löften innebär garantier då undrar man vilka löften eller för den delen verksamheter i välfärden är det som inte är garanterade, dvs inte riktigt "gäller", den andra invändningen är att man missbrukar begreppet garanti. När det används i en köp-säljrelation har garanti en juridisk betydelse och innebär att man som köpare kan ställa krav på rättelse om inte en tjänst eller vara fungerar som avsett. Desssutom har skribenten en invändning mot att det är ofta rikspolitiker som ställer ut garsantier som sedan kommuner och landsting ska organisera och finansiera.

Det finns flera poänger med Barrans ledare, jag tycker inte heller att rikspolitiker ska ställa ut garantier som andra som leverera, men det är tyvärr ett uttryck för att man på nationell nivå ständigt tycker sig veta bäst och gärna gör ett nationellt bekymmer av något som kanske enbart är ett bekymmer i en eller ett fåtal kommuner - den sk parboende garantin är ett sådant exempel. Men det uttrycker också den svenska lusten att allt ska vara lika överallt - variationer i lösningar mellan kommuner och landsting är inte accepterat och man låter inte den regionala eller lokala demokratin hantera eventuella bekymmer, vilket vore det naturliga.

Men den utökade användningen av garanti begreppet i välfärden rymmer också en annan diskussion som finns skäl att fundera på och det speglas både i Sydsvenskeartikeln och Barometerns ledare - medborgarnas svaga ställning i relation till välfärdsverksasmheterna. Vi har byggt en bild av som innebär att myndigheter och offentliga service verksamheter vet alltid bäst och medborgaren har inga eller väldigt svaga rättigheter. Och det är trots allt för att tydliggöra medborgarnas rättigheter som garantibegreppet har en funktion, men det förutsätter ju dock att det inte bara är ett löfte utan att man kan vidta åtgärder om inte garantin hålls, såsom att kunna gå till annan vårdgivare om vårdgarantin inte hålls. Här menar jag rikspolitiken har en uppgift inom sjukvårdsområdet, nämligen att samla ihop och tydliggöra patienternas rättigheter och det tror jag behövs inom fler områden. Då kan vi lokalt utfärda garantier för hur vi vill att våra verksamheter vi är ansvariga för ska fungera så att medborgarna kan utvärdera hur vi sköter det och vi kan som politiker ställa krav på verksamheterna för det ska sägas att det behövs., Det är trots allt så att utfärdandet av garantier och krav är ett sätt att mäta och synliggöra kraven på verksamheterna och driva på verksamhetsutvecklingen och som sådana är det ett verkningsfull grepp det visar bl a arbetet med vårdgarantin.

Så visst ska man vara försiktig med garantier i politiken, men jag kan nog garantera att det blir fler garantier för sjukvården inte färre!!