Mer klinisk forskning - men hur?

I dag har utbildningsministern en egen debattartikel på DN debatt om betydelsen av klinisk forskning och det faktum att den under en lång rad av år minskat i Sverige och det är bra att han lyfter frågan. Men det jag inte förstår är att han skriver en debattartikel som innehåller så lite substans men ett högt tonläge som saknar motiv. Framställningen insinuerar att landstingen förhindrar klinisk forskning eller till och med obstruerar, och jag kan lova ministern att så är inte fallet.
Det som istället har hänt är ju att kampen om tiden på våra sjukhus har blivit allt större, men den är ju typisk för alla universitetsmiljöer inklusive universitetssjukhusen. På universiteten är det kampen mellan lärartid och forskartid, på universitetssjukhusen är det kampen mellan vårdinsatser och forskning. Dock är det ju så att kliunisk forskning förutsätter kliniker, dvs framförallt doktorer som finns mitt i vårdens vardag och arbetar där. Därför är det ju märkligt att använda olika hot som argument, istället behövs ju nytänk och nya lösningar som ökar möjligheterna till kombinationstjänster mellan forskning och vård, men där saknas idéer helt i debattartikeln.

Jag tror att den utredning som snart kommer att redovisas och som kommer att föreslå nya friska pengar till svensk behandlingsforskning är en viktig pusselbit för att höja andelen klinik nära forskning. Här är det viktigt att landstingen och staten sluter upp bakom det förslaget så att det blir verklighet - det borde utbildningsministern snarare försöka säkerställa än att fara ut med diverse hot om medelstilldelning och att dra in rätten till benämningen universitetssjukhus! Det finns flera olika utredningar som utbildningsministern kan göra verkstad av - gör det!