Den förenklade men viktiga skoldebatten!

De senaste veckorna har DN publicerat en artikelserie om den svenska skolan av Maciej Zaremba. Den har varit oerhört välskriven och intressant. Jag tror också att den sätter fingret på ett antal viktiga frågor som både rör vår allmänna syn på skolans status i samhället, syn på krav på barn och ungdomar och läraren betydelse. Det finns i artikeln en frekvent diskussion som handlar om att allt bottnar i kommunallagen gen av skolan och på något sätt symboliserades det av avslutningsorden i artikelseriens sista del där författaren säger att Sverige Kommuner och landsting får absolut inte ha något med skoldebatten att göra framöver... Vilket på något sätt är att göra denna fråga helt förvirrande enkel och skapar som jag ser det helt fel perspektiv.

Den svenska skolan har alltid styrts av staligt bestämda läroplaner, lärarutbildningen är helt statligt skött och reglerad, den svenska skolforskningen är statligt finansierad och styrts av rådande statliga vindar. Kommunaliseringen av skolan innebar att lärarna blev heöt och hållet kommunalt anställda istället för att som tidigare ha två arbetsgivarrelationer och att staten söutade bestämma hur många klasser vi skulle ha i Sverige, det var vad kommunaliseringen innebar.

Jag är helt övertygad om att kommunaliseringen har bidragit till en del av de problem vi har i skolan. Men min poäng är att de i grunden handlar om att vi i Sverige sedan 60-talet odlat bilden av att kunskap ska erövras enkelt och att kunskap inte kräver att man vet något, det mest extrema exemplet på detta var när de statliga pedagogerna på gamla skolöverstyrelsen introducerade mängdläran som huvudsaklig mattegrund i skolan. På något sätt symboliserade den idéen allt det vi nu slåss med.

Jag gick i skolan på 70-talet, vi läste inga hela böcker, i svenska hade vi fylleriövningar, dvs skrev nästan aldrig sammanhållna texter. Uppräkningen kan fortsätta. Jag gick på universitet i början av 80-talet och hade då vänner som läste lärarutbildning - inga kunskapskrav, grupper tor och grupparbeten var det vanliga, böcker behövde inte läsas osv.

Varför skriver jag då detta? Jo det finns en uppenbar risk att man nu i den skräpta skoldebatten som uppstår hävdar att allt bottnar i kommunaliseringen, någon kommer säga att det är utvecklingen av friskolor som är felet. Men jag är övertygad om att man då väljer alldeles för enkla svar. Utvecklingen bottnar i ett svenskt samhälle som i sitt sökande bort från ett auktoritärt skolsystem också spolade ut betoningen kunskap, lärdom och respekt för lärande och kunnande - för det uppfattades som odemokratiskt och gammalmodigt....

Vi behöver en renässans för lärande och att det kräver lärdom och hårt arbete och i den situation är det lärarna som har en nyckelroll. Men för att de som grupp ska få denna stärkta ställning krävs också en högre nivå bland lärarna och den utbildning de går igenom. En ny roll kommer inte genom beslut enbart utan genom en lärarkår som tar för sig och visar på kunskapens betydelse. Det hukande som funnit under många år måste bytas ut mot en mycket mer tydlig identitet och profil - där har lärarfacken något att arbeta med!