ledarskapet sätter tonen

Har i helgen läst ut Eva Franchells bok om sin tid i Rosenbad. Det är en oerhört välskriven bok, intressant och spännande stundtals som en thriller. Boken har fått positiva recensioner i olika tidningar bl a DN. Det finns många olika saker som sticker ut i hennes berättelse, men det som stör mig och utmanar mig är de bilder av politiskt ledarskap som hon visar upp. Man talar i bland om management by fear och det skulle jag vilja säga att Franchell visar var ett väldigt vanligt beteende inom socialdemokratin och hos dess dåvarande ledare Göran Persson. Jag kan ju förstå varför han nådde vägs ände, han byggde aldrig ett team där man gemensamt kämpade tillsammans. Man var utlämnad åt sig själv och när man hade framgång gavs man stöd och alla försökte få del av framgången, när man hade det svårare lämnades man åt sitt öde och fick ta misslyckanden ensam. Problem gjorde man allt för att skyffla till någon annan och ansvar var inte det man var mest intresserad av att ta. Ur ett ledarskaps perspektiv är det bara sorgligt att läsa om detta. Som politisk ledare är det ett varningsmärke, måtte jag aldrig drabbas av denna arrogans och brist på ansvar som uppvisas från Rosenbads socialdemokratiska korridorer. Men för socialdemokratin är denna historia inte unik utan den kan göras jämförelser med erfarenheter av andra ledare på andra nivåer i partiet med likartade beteenden. Jag tror att sossarna har något att hantera i sin kultur, som inte är är bra för en organisation.