En sådan seger till och vi är förlorade?!
Resultaten i valet den 19 september var en historisk seger för Alliansen. För första gången i modern tid får en borgerlig regering förnyat förtroende, därtill med ett större stöd än när den första gången blev vald 2006. Idag när den nya Alliansregeringen tillträder så är det med ett tydlig förstärkt stöd i väljarkåren i jämförelse med det rödgröna regeringsalternativet. Men det sägs ju att varje seger innehåller fröet till kommande förluster och det finns det i detta fall orsak att fundera över.
Valresultatet är en framgång för Allianspartiernas gemensamma arbete under fyra år. Det är så framgångsrikt att i den vallokalsundersökning som gjordes på valdagen visar det sig att väljarna i alla Allianspartierna föredrar en Alliansregering framför en regering med enbart det parti man just röstat på. De borgerliga väljarna uppfattar Alliansen som ett sammanhållet politiskt alternativ där det fyra partierna var och en bidrar till att skapa något som är bättre än en renodlad en-parti regering skulle vara. Det är särskilt intressant att detta gäller också för de moderata väljarna. Så även om moderaterna gör ett succéval så är väljarnas signal tydlig – ”vi har röstat för en Alliansregering och för en fortsatt utveckling av Alliansen.
Men valresultatet innehåller också tydlig sprängkraft, tre av partierna undermineras och det fjärde växer i huvudsak på de övrigas bekostnad. Överströmningen från vänstersidan finns där, men en stor del av Moderaternas plussiffror är från övriga allianspartier. Med en sådan utveckling kommer Moderaterna att kunna bli landets största parti, men kanske med konsekvensen att ett eller flera Allianspartier råkar illa ut och krymper ner nära eller under den beramade 4% gränsen till riksdagen. Jag inser att utifrån ett mandatperspektiv kan man säga att de tre mindre partiernas inflytande bör minska, men det är att underminera hela Allianskonceptet och riskerar att ställa Allianspartierna utan makt för lång tid efter nästa val.
Jag kan misstänka att det finns en och annan som drömmer om att Moderaterna skulle kunna erövra Socialdemokraternas gamla position som 40% parti. Sannolikheten för det är inte stor i Sverige och en sådan tillväxtstrategi riskerar att istället leda till att regeringsmakten försvinner för lång tid till vänsterhalvan.
Man kan ju tycka att problemen för de tre mindre partierna är deras eget, men då glömmer man att det är förtroendet för Alliansen som även ger moderaterna styrka och utan en hel allians blir det varken regering eller ledning av landet. Allianskonceptet är en gemensam fråga för de fyra partierna! Därför menar jag att vi behöver gemensamt utarbeta en strategi som ger även de tre mindre partierna ett tydligt utrymme och att deras position i regeringsarbetet stärks inte försvagas. I den regeringsbildning som redovisades i veckan så har man på ytan och till antal försökt hantera balansens i regeringen. Men ser man till sakförhållandena så har de tre mindre partierna fått minskat politiskt ansvar genom att portföljerna för respektive ministrar gjorts om. Jag tror tyvärr att det är ett steg i fel riktning – det politiska inflytandet avgörs inte av antalet ministrar utan vilka frågor man har ansvar för och med fler frågor hos det stora partiet har man ökat riskerna för de mindre partierna.
Någon kan tro att jag argumenterar för en partisammanslagning, det gör jag inte. Det tar för mycket energi och effekten är väldigt svår att förutsäga. Jag tror istället att man måste arbeta på annat sätt, både från de enskilda partiernas sida och i regeringen gemensamt, för att säkerställa en möjlighet till en stabil maktbas för Allianspartierna framöver. De olika partierna måste än tydligare få äga fler frågor än vad som varit fallet den gångna perioden. Debatten mellan partierna måste bli tydligare, så att medborgarna kan se och förstå de olika partiernas bidrag till alliansens arbete. De senaste årens starka konsensus leder till att partiernas konkurrensförmåga suddas ut och det är på sikt förödande för både partiernas utveckling och det gemensamma Alliansbygget. Vi behöver nu en frisk debatt om hur visionen för ett avsossefierat Sverige ser ut, där har de olika partierna alla skäl att ta för sig i en sådan debatt.
För mig som Centerpartist rymmer det nuvarande läget både farhågor och möjligheter. Centerpartiet gjorde totalt sett ett dåligt riksdagsval och basen för partiet har underminerats, vilket den sk VALU visar. Vid sidan av Folkpartiet har vi nu de mest rörliga väljarna och det är en negativ utveckling jämfört med hur vi har haft det tidigare där en väldigt stor andel av väljarna har varit kärnväljare. Men den transformering av partiet som genomförts de senaste 6-8 åren måste nu fullföljas, även om det kommer att göra det än tuffare i traditionella centerfästen.
Om vi ska öka överströmningen mellan blocken måste partiets profil som ett parti som ser människan bli än tydligare. Det liberala anslaget måste förstärkas med ett än tydligare socialt anslag som både rymmer att stå upp för den gemensamma välfärden, som att det ska vara möjligt att leva i hela Sverige, med bra service och möjlighet till jobb och företagande. Det omsätts i så enkla frågor som att se till att digitala kommunikationer och mobil kommunikation fungerar både på norra Öland såväl som inne i Kalmar. När marknaden inte sköter sig och levererar det den ska, så måste politiken markera tydligt. Centerpartiets fokusering på företagandets villkor har varit rätt, men den måste kompletteras med ett tydligare anslag på sociala frågor som berör de många människorna direkt såsom välfärdens kvalitet och innehåll. Här finns en viktig utmaning för partiet de kommande åren om vi ska kunna vara en viktig del i Alliansens valrörelse 2014.
Om inte partierna varför sig och gemensamt tar sig an dessa viktiga frågor och finner goda strategiska lösningar är risken stor att överlevnadsinstinkten i de enskilda partierna tar över och det framgångsrika allianskonceptet sprängs för en sådan här seger till klarar sannolikt inte de fyra partierna i Allians för Sverige!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar