Den ojämlika cancervården!

På DN debatt idag finns en intressant debattartikel om variationen i tillgång till Onkologer i de olika sjukvårdsregionerna. Den underliggande tesen är att det skapar ojämlik vård och det gör det sannolikt eftersom det i Västra Götaland sannolikt är svårare att få möta en onkolog eftersom det går mer än dubbelt så många cancerpatienter per doktor där än det gör i Stockholm. Men men men jag menar nog att det där är att snarare driva ett intresse än patienternas vårdkvalitet.

Vi har ju sedan 8 år möjlighet att i det som är Öppna jämförelser se utfallet av vården och cancervården är särskilt väl belyst eftersom den sedan ganska länge på flera områden har kvalitetsregister. Om man tittar i sammanställningen från 2012 så kan man ju inte se att skillnader i vårdresultat synes bero tillgång till onkologer. Men det finns förskräckliga skillnader i landet och dessa torde bero på att best practice används inte systematiskt på sjukhusens olika kliniker och  vården är i många fall för utspridd, dvs många kliniker gör för få ingrepp för att man ska få tillräckligt bra kvalitet i behandlingarna. För att ta några exempel:
- Om man får lungcancer, vilket är en väldigt dödlig diagnos bör man bo i Uppsala om man är kvinna för där överlever mer än 54% av de som insjuknar första året medan om man bor i Värmland så är det enbart 38% som överlever. För männen gäller det att bo i Norrbotten eller Halland för där överlever 47 respektive 465 första året medans endast 32% av de som bor i Västerbotten överlever första året.
- Risken för att drabbas av en omoperation vid bröstcancer beroende på komplikation varierar stort mellan landets olika sjukhus. De bästa sjukhusen har knappt några medan de sämsta har en stor andel, ca 8%.
- Tjocktarmscancer är en diagnos som drabbar ganska många och som leder till kirurgiska ingrepp där varierar också fem årsöverlevnaden stort. Om man bor i Kalmar län  lever 67% efter fem år, medans endast 54% i Jämtland.

Dessa variationer måste vi sudda ut de kommande åren, det kommer ställa krav på bättre följsamhet mot de behandlingsriktlinjer som finns, koncentration av ingrepp som görs sällan till färre platser för att öka chansen till goda resultat och vi måste sluta se genom fingrarna med att det finns kliniker som tillåts ha mindre goda resultat år ut och år in. Det borde artikeln i DN handlat om - inte om antalet doktorer för det har sannolikt lågt förklaringsvärde för variationen i vårdresultat!