frukost om döden

Jag tillbringar morgonen på ett seminarium som Ersta diakoni anordnar om palliativ vård och döden. Det blir ett intressant samtal om vårdformer och hur vi hanterar döden. Men eftersom det bara är nationella politiker i panelen så halkar man som vanligt in i diskussionen om att det måste vara landstingen som är problemet.... Det finns i alla sådana här diskussioner en väldigt naiv inställning till hur beslut kan bli genomförda. Man underskattar den tid det tar att i sjukvården få genomslag för förändring, den tid det tar att ta fram resurser till nya verksamheter i konkurrens med annat som också är högt prioriterat. Dessutom underskattas professionens betydelse, vad den driver och vilka attityder den har. Dessutom är det lite kul att konstatera att de områden staten själv har ansvar för så är ojämlikheten monumental på många områden, exempelvis sjukförsäkringen. Men det illustrerar det faktum att förändring och kvalitetssäkring i komplexa organisationer tar tid och det måste man våga se och tala om.


Men den kanske viktigaste frågan blir samtalet om läkarassisterat självmord. Anders milton berättar att i Holland där detta är tillåtet och där grundkravet är att man ska begära det själv, så visar det sig att i praktiken blir det så att bara i 2/3 av fallen så är det verkligen så. Det betyder att man självmördar 1000 personer som inte själva kunde eller fick uttala sig om att man vill avsluta sitt liv. Det illustrerar det sluttande plan som man skapar om man öppnar för läkarassisterade självmord. Jag är övertygad om att vi inte ska öppna för detta utan vi ska hålla kvar vid läkaretiken om att rädda och vårda.